Ja så har det alltid varit i mitt liv. Jag vet att det alltid finns de som har det värre menyer ändrar inte min situation. Dagen började med glatt humör. Det var första dagen på föräldraledighet del2 och jag har planerat att njuta till max. Eftersom jag har sbårt att koppla av och att släppa saker så har jag en hel del jobb kvar att göra innan jag blir ledig på riktigt. Hur som helst så var milo och jag iväg till jobbet och jobbade i2.5h. Allt var frid o h fröjd. Lyckligt ovetande. Sen ändrades allt. Det blev alldeles för mycket med tre riktigt dåliga svar. Detta kommer onekligen ta framtiden lite knepig om jag säger så. Vill inte gå in mer på vad det var för svar men tårarna slutade inte rinna på ett bra tag. Jag känner hopplöshet, oro, frustration och jag är ledsen. Jag försöker hålla skenet uppe men det går inte. Jag håller min son i famnen och viskar att jag ska ordna detta, att mamma löser det. Innerst inne skriker jag. Jag lovar att jag ska fixa allt men Hur?! Hur ska jag lösa allt detta? Jag har ringt de jag kan men får samma svar: finns inget vi kan göra...
En olycka kommer aldrig ensam brukar det heta... vill inte tänka att en gammal klyscha kan beskriva mitt liv just hör och nu...
Varför ska det alltid vara så svårt? Varför måste jag alltid ha massa motgångar? Jag vill också få något serverat på silverfat.. eller åtminstone få glida på ett bananskal ... men nej, inte jag. Jag ska kämpa, jag ska slita för allt! Det värsta med det är att det tar så mycket energi av mig som jag annars kan lägga på annat.
Vad gör jag nu?