Ibland tvivlar jag på mig själv, på den jag vill vara och på den jag är. Ibland undrar jag om min omgivning ser på mig som jag gör. Har jag varit tydlig med vem jag är? Skulle andra beskriva mig som jag själv skulle?
Mannen i mitt liv och jag var ute och gick en dag och då brukar vi ofta komma lite djupare än annars. Det är kanske lättare att prata när man koncentrerar sig på annat. När man inte behöver mötas med blicken...jag vet inte. Hur som helst så kom vi in på att vi är väldigt olika som personer. Han är den snälla som inte litar på dig själv tillräckligt för att ifrågasätta andra. Jag är den omtänksamma som alltid ser till andras bästa men som exploderar något så katastrofalt om jag anser att någon blir felbehandlad. Jag räds inte att säga ifrån, att bråka mig fram, att ifrågasätta in i absurdum. Men.... alltid ett men. Många gånger efter att jag har reagerat så behöver jag tänketid. Jag behöver samla tankarna, räta ut vad som hände, analysera sönder situationen.. .älta. Jag behöver det för att växa som människa. För att våga göra om det nästa gång jag ställa inför något som kräver mun reaktion. Men kanske också för att jag är osäker. Osäker på om jag gjorde rätt. Om jag borde låtit bli, hållt tyst och bata ignorerat. Jag kanske kunde gjort annorlunda? Kanske kunde gjort bättre?
Ja så här håller jag på...ständigt analyserande av allt.
En kvinna som kommit att bli väldigt värdefull för mig så något i stil med: du kan i te kontrollera allt så det är bättre att låta bli att försöka. Ändra inte på det som inte ändras kan.
Hon har rätt, jag vet att hon har rätt. Men jag kan inte sluta...