Kanske...

När man tycker att man gör mycket för andra men inte får uppskattning för det... då borde man sluta. Men det gör inte jag, nej. Jag fortsätter kämpa för att få den där bekräftelsen, att göra mer än vad jag kanske borde och mäktar med, fortsätter hoppas. Jag hoppas att de en dag ser allt jag gör för dem. Att de en dag ska känna glädje och kärlek inför den hjälp jag givit. Jag lever på att hjälpa andra, att glädja andra och att få andra att må bra. Varför? Jo för att JAG mår bra då. Eller ja...jag är trött, stressad, känner press, vill göra allt... men jag mår bra. Inombords mår jag bra när jag väl får den där viktiga bekräftelsen. När någon ler eller säger tack. Då mår jag bra. Då är det värt det. Efter en händelse idag så tänker jag... att vi kanske värderar saker på olika sätt? Att det jag anser vara en uppoffring kanske en annan ser som självklar. Kanske är det för att det är självklart? Det har ju alltid varit så. Jag har alltid gjort den uppoffringen. Jag gör det med glädje och av egen fri vilja. Vill inte bara någon annanstans...men ändå en upooffring. Kanske ställer jag för höga krav? För låga krav? Överreagerar jag? Har jag fel? Kanske borde jag inte känna så här? Kanske det är en självklarhet på samma vis som det är självklart att vi människor behöver äta eller sova... Hur som helst så mår nog ingen av oss bra i allt detta just nu...
#1 - Anna

När vi gör fina saker för någon annan mår vi bättre i själen. Men är så länge vi gör det utan att kliva över oss själva, kan man se den skillnaden är det sunt. Den känslan är fantastisk <3