Det enda vi vet är att vi inget får veta...

Idag fick vi veta att vi inte får veta. På något konstigt sätt så lugnar det mig samtidigt som jag är så frustrerad och arg över hur allt sköts. Men ingen får veta. Ingen får veta hur det går, vad nån säger eller vad som kommer att ske. Jag känner mig känslomässigt delad. Jag vill men vill inte. Jag vill att det ska dra igång så vi får det överstökat men jag är rädd för vad som kommer komma ut på andra sidan. Jag är stark men vissa stunder, vissa dagar vill jag bara krypa ner under täcket och hålla min familj rätt tätt intill för att aldrig släppa. Men kommer klara det. Det måste vi. Vi har ju varandra och inget ska få förstöra för oss. Inget eller ingen kommer någonsin få ändra på våra framtidsplaner. Eviga väntan... Vi har väntat nu i snart 2 veckor och kommer behöva vänta i eventuellt 2 veckor till innan nästa steg ska tas.