Ständigt självanalyserande och krut. Men ändå säker.

Ibland tvivlar jag på mig själv, på den jag vill vara och på den jag är. Ibland undrar jag om min omgivning ser på mig som jag gör. Har jag varit tydlig med vem jag är? Skulle andra beskriva mig som jag själv skulle? Mannen i mitt liv och jag var ute och gick en dag och då brukar vi ofta komma lite djupare än annars. Det är kanske lättare att prata när man koncentrerar sig på annat. När man inte behöver mötas med blicken...jag vet inte. Hur som helst så kom vi in på att vi är väldigt olika som personer. Han är den snälla som inte litar på dig själv tillräckligt för att ifrågasätta andra. Jag är den omtänksamma som alltid ser till andras bästa men som exploderar något så katastrofalt om jag anser att någon blir felbehandlad. Jag räds inte att säga ifrån, att bråka mig fram, att ifrågasätta in i absurdum. Men.... alltid ett men. Många gånger efter att jag har reagerat så behöver jag tänketid. Jag behöver samla tankarna, räta ut vad som hände, analysera sönder situationen.. .älta. Jag behöver det för att växa som människa. För att våga göra om det nästa gång jag ställa inför något som kräver mun reaktion. Men kanske också för att jag är osäker. Osäker på om jag gjorde rätt. Om jag borde låtit bli, hållt tyst och bata ignorerat. Jag kanske kunde gjort annorlunda? Kanske kunde gjort bättre? Ja så här håller jag på...ständigt analyserande av allt. En kvinna som kommit att bli väldigt värdefull för mig så något i stil med: du kan i te kontrollera allt så det är bättre att låta bli att försöka. Ändra inte på det som inte ändras kan. Hon har rätt, jag vet att hon har rätt. Men jag kan inte sluta...

Det enda vi vet är att vi inget får veta...

Idag fick vi veta att vi inte får veta. På något konstigt sätt så lugnar det mig samtidigt som jag är så frustrerad och arg över hur allt sköts. Men ingen får veta. Ingen får veta hur det går, vad nån säger eller vad som kommer att ske. Jag känner mig känslomässigt delad. Jag vill men vill inte. Jag vill att det ska dra igång så vi får det överstökat men jag är rädd för vad som kommer komma ut på andra sidan. Jag är stark men vissa stunder, vissa dagar vill jag bara krypa ner under täcket och hålla min familj rätt tätt intill för att aldrig släppa. Men kommer klara det. Det måste vi. Vi har ju varandra och inget ska få förstöra för oss. Inget eller ingen kommer någonsin få ändra på våra framtidsplaner. Eviga väntan... Vi har väntat nu i snart 2 veckor och kommer behöva vänta i eventuellt 2 veckor till innan nästa steg ska tas.

Det fick du inte!

Det du gjorde den där dagen var inte okej! Det är jäkligt kränkande och därför faktiskt olagligt. Du tog något som i te var ditt. Du bestämde dig för att ändra på något du inte får bestämma över. Det du gjorde påverkar så många människor...på olika sätt. Men jag hatar dig för det du gjorde! Hatar dig för att du ansåg dig ha rätten att göra det du gjorde. Jag känner inte dig men när jag ser ditt foto vrider sig magen utochin och jag känner vrede, avsky och förtvivlan. Hur ska vi kunna gå vidare Nu? Hur ska jag bemöta dessa tankar och funderingar? Vad ska jag svara? Jag känner mig värdelös för att jag inte var där, för att du lyckades komma åt o h för att jag har misslyckats. Jag hatar dig! Du hade inte rätt att ändra på allt. Du hade inte rätten att bestämma. Du fick inte göra det du gjorde... Det fick du inte. Vi mår dåligt nu, är nog på botten och fortsätter gräva oss längre ner. Men vi är starka tillsammans. Vi har bestämt denna gång. Vi har bestämt att en vidrig värdelös människa som du i te ska få bestämma över oss. Du kommer inte lyckas ändra på oss och våra planer här i livet. Vi vet att vi inte kunnat göra något o h tä ner därför inte lägga skulden på oss. Okej, jag vet att jag försöker intala mig själv men jag hoppas och försöker faktiskt leva så. Jag vill inte att Du ska få bestämma. Att du ska styra över min familj. Vi bestämmer i vårat liv...inte du.

När du måste kämpa för allt...

Ja så har det alltid varit i mitt liv. Jag vet att det alltid finns de som har det värre menyer ändrar inte min situation. Dagen började med glatt humör. Det var första dagen på föräldraledighet del2 och jag har planerat att njuta till max. Eftersom jag har sbårt att koppla av och att släppa saker så har jag en hel del jobb kvar att göra innan jag blir ledig på riktigt. Hur som helst så var milo och jag iväg till jobbet och jobbade i2.5h. Allt var frid o h fröjd. Lyckligt ovetande. Sen ändrades allt. Det blev alldeles för mycket med tre riktigt dåliga svar. Detta kommer onekligen ta framtiden lite knepig om jag säger så. Vill inte gå in mer på vad det var för svar men tårarna slutade inte rinna på ett bra tag. Jag känner hopplöshet, oro, frustration och jag är ledsen. Jag försöker hålla skenet uppe men det går inte. Jag håller min son i famnen och viskar att jag ska ordna detta, att mamma löser det. Innerst inne skriker jag. Jag lovar att jag ska fixa allt men Hur?! Hur ska jag lösa allt detta? Jag har ringt de jag kan men får samma svar: finns inget vi kan göra... En olycka kommer aldrig ensam brukar det heta... vill inte tänka att en gammal klyscha kan beskriva mitt liv just hör och nu... Varför ska det alltid vara så svårt? Varför måste jag alltid ha massa motgångar? Jag vill också få något serverat på silverfat.. eller åtminstone få glida på ett bananskal ... men nej, inte jag. Jag ska kämpa, jag ska slita för allt! Det värsta med det är att det tar så mycket energi av mig som jag annars kan lägga på annat. Vad gör jag nu?

Kanske...

När man tycker att man gör mycket för andra men inte får uppskattning för det... då borde man sluta. Men det gör inte jag, nej. Jag fortsätter kämpa för att få den där bekräftelsen, att göra mer än vad jag kanske borde och mäktar med, fortsätter hoppas. Jag hoppas att de en dag ser allt jag gör för dem. Att de en dag ska känna glädje och kärlek inför den hjälp jag givit. Jag lever på att hjälpa andra, att glädja andra och att få andra att må bra. Varför? Jo för att JAG mår bra då. Eller ja...jag är trött, stressad, känner press, vill göra allt... men jag mår bra. Inombords mår jag bra när jag väl får den där viktiga bekräftelsen. När någon ler eller säger tack. Då mår jag bra. Då är det värt det. Efter en händelse idag så tänker jag... att vi kanske värderar saker på olika sätt? Att det jag anser vara en uppoffring kanske en annan ser som självklar. Kanske är det för att det är självklart? Det har ju alltid varit så. Jag har alltid gjort den uppoffringen. Jag gör det med glädje och av egen fri vilja. Vill inte bara någon annanstans...men ändå en upooffring. Kanske ställer jag för höga krav? För låga krav? Överreagerar jag? Har jag fel? Kanske borde jag inte känna så här? Kanske det är en självklarhet på samma vis som det är självklart att vi människor behöver äta eller sova... Hur som helst så mår nog ingen av oss bra i allt detta just nu...